Vad gör livet värt att leva? Nej ni behöver inte oroa er. Jag är inte självmordsbenägen. Det är något jag ALDRIG skulle göra.  Jag är mest nyfiken över själva tanken bakom vad som gör livet värt att leva. Vad lever ni för? Jag vet att många bekanta jag har kommer antagligen att säga mina barn. Problemet när det kommer till barn för mig är att jag vill inte ha barn. Jag vill inte ha det ansvaret för någon annan människa på det viset.

Jag funderar rätt mycket på vad som gör livet värt att leva för mig. Just nu känns det mest som om jag bara flyter genom livet på en flotte utan varken mål eller en brygga att ankra vid i sikte.

Jag har ingen känsla av mål eller vision om vad jag vill leva för. (Igen säger jag att nej jag kommer inte att ta livet av mig jag lovar.) Jag vet liksom inte vad jag vill göra. Har för nu svårt att komma mig för någonting antagligen just för att jag inte vet vad jag vill med mitt liv.

Jag vet att jag borde ta tag i mitt liv och försöka komma igång med att träna och få ett jobb.  Jag får dock ångest varje gång jag sätter mig eller försöker sätta mig och jobba med min cv. En stor anledning tror att jag är att jag har svårt för att jobba och spendera min tid utan att få ut någonting för det. Jag förväntas slava på korta jobb som i och med en massa saker kostar mer än att inte jobba och så förväntas jag leva på samma nivå som när jag inte jobbar.

Igår så skulle min mamma ha fyllt 53 år, hon älskade att fylla år och älskade att få paket, det behövde inte vara någonting i paketet bara det var ett paket. På hennes begravning la jag ett paket på kistan, vilket jag även gjort efterföljande år på hennes dödsdag i minneslunden. Jag saknar henne mycket, jag skulle behöva hennes råd och värme. Grattis mamma. Vi älskar och saknar dig.

Nåt som ger mig mer ångest och som jag finner otroligt jobbigt är att min partner ville ut på restaurang igår och jag vet att jag egentligen inte har råd, men jag valde ändå att gå ut och äta. Jag valde faktiskt inte det billigaste på menyn, men jag valde inget extra och det känns så jobbigt att inte kunna gå ut och äta ens en gång i månaden med min partner utan att ens få ångest. Vi hamnade på Black Sheep arms vilket är en Brittisk pub med typisk pub-mat. Jag beställde deras hamburgare som var en stor (226gram) gjord på stället och så hög att den var tvungen att ha ett träspett genom den för att inte locket skulle ramla av. Till detta lite sallad (tråkig sådan i och med att det var isbergsallad jag vill gärna ha kruksallad eller nån annan sort), sen riktiga tjocka chips. Mycket god och härlig. Min partner valde Irsih chicken & guinness pie, den är annorlunda gentemot en vanlig Svensk paj. Den serveras i en soppskål på en liten fot med en vol vent liknande bröd bit ovanpå. Den föll inte riktigt i min partners tycke. Medan jag gillade den så vi bytte till bådas fördel, denna serverades också med sallad och chips. Det hela kändes väldigt pubigt och trevlig miljö. Det är lite synd att ingen av oss dricker öl för det tror jag hade varit väldigt trevligt. Vi konstaterade när vi satt där och åt på puben att vi inte hade beställt nått annat att dricka än vatten vilket ju är lite komiskt om man sitter på en pub och äter. Vi avslutade där och gick hem och fortsatte med en lugn, mysig och trevlig kväll. Så det blev en mycket trevlig kväll trots min ångest.


-It occurred to me then, that perhaps the reason for my growth was I was intended for larger things. After all, a giant man can't have an ordinary-sized life.