Igår bloggade jag ett väldigt bittert inlägg om volontärarbete. Finns att läsa här: http://frojd.bloggagratis.se/2011/10/04/6377590-volontararbete/ Det som slog mig är att jag funderar på om jag har blivit förgiftad i mitt tänkande när det kommer till att hjälpa till och ställa upp gratis eller om jag bara är egoistisk.

Jag tror nog det. Det känns som om det bottnar i situationen jag befinner mig i. Långtidsarbetslös som går på socialbidrag och före det student. För mig har det länge varit så att jag har ställt upp som volontär eller liknande för att jag har velat vara med på evenemanget men inte har haft råd att betala det själv. Jag tror att mycket av det som har gjort mig så bitter, när det kommer till det här, är över att jag alldeles för många gånger har blivit satt av arbetsförmedlingen eller sysselsättning försörjning (läs soc.) på att göra ett arbete men fortfarande fått mitt socialbidrag. Vilket ger mig en sån liten ersättning så hade det varit så att jag hade varit anställd och gått till facket, så hade de antagligen satt arbetsplatsen i blockad.

Att arbeta under sådana förhållanden tär nå otroligt på en människa, framför allt när det blir under långa perioder. Att jag sedan fick ett sommarjobb med full lön var ju bra, eller? Ja det var bra i sig, även om jag inte riktigt trivdes med jobbet, jag gick dit varje dag och slet och ansträngde mig samt gjorde ett bra jobb. Men i och med att jag visste att det var tidsbegränsat så fick jag fortsätta leva efter socialbidragsnormen. Vilket igen gör att jag har gått och jobbat under sommaren på en lön som vår arbetsmiljölag finner olaglig. Visst ska jobbet vara en ingång till framtida jobb. Men tyvärr är det inte så lätt i branscher där jag gått in sommarjobbare då ordinarie personal inte vill riskera att sluta då det inte är lätt alls att få nytt jobb. När jag kommer in som ny så finns det redan en stor bunt med personer som jobbar extra eller deltid som står före i kön till ett jobb än mig.

Självklart är det inte reglernas fel att jag känner att jag inte vill jobba gratis. Men det har hjälpt till och påverkar väldigt mycket. Att leva på minimum nivå utsätter verkligen personer så att de är lätta att utnyttja gärna utan att det ses som utnyttjande av samhället eller för den delen av dem själva.

Hoppas att mitt sinne och mitt humör stiger snart.

-We wants it, we needs it. Must have the precious. They stole it from us. Sneaky little hobbitses. Wicked, tricksy, false!
-No. Not master!
-Yes, precious, false! They will cheat you, hurt you, LIE.
-Master is our friend!
-You don't have any friends; nobody likes you!
-I'm not listening... I'm not listening...
-You're a liar and a thief.
-No!
-*Murderer*.
-Go away!
-"Go away?"
[Gollum laughs as Smeagol begins crying]
-I hate you, I hate you.
-Where would you be without me, gollum, gollum? I saved us! It was me! We survived because of me!
-[stops crying] Not anymore.

-What did you say?
-Master looks after us now. We don't need you anymore.
-What?
-Leave now, and never come back!
-No!
-Leave now, and never come back!
[Gollum screams in frustration]
-LEAVE! NOW! AND NEVER COME BACK!
[Gollum is silent]
-We told him to go away... and away he goes, Precious! Gone, gone, gone! Smeagol is free!