Varför är det så svårt att ta tag i saker? Jag vet att jag behöver fixa att jobb så att jag får in pengar och kan studera sista terminen av mina studier. Eller jag behöver i alla fall pengarna till att kunna studera min sista termin. Vilket är från ca mitten på december nästa år tills det att skolan är slut så det blir ca sex månader och realistiskt vore att räkna på samma inkomst jag har idag då det brukar gå på ett ut. Vilket är ca 9.000kr/månad, vilket blir ca 54.000kr Jag vet att det låter mycket med 9.000kr/månad, men det är inklusive de kostnader det är för skolan samt busskort på 840kr/månad och sen allmänt levande.

Jag vet i nuläget inte riktigt hur jag ska få råd eller möjlighet till att få ihop pengarna på 1.5 år. Jag hoppas att jag kan få tag i ett jobb framför allt över sommaren. Jag var hos kuratorn på skolan och hen hade tre tips för hur jag skulle ordna med pengarna och det ena var skaffa ett jobb, nästa var att kontakta CSN och be om uppskov, vilket jag hoppas att jag kan få. Det tredje alternativet vore att ta ett lån på banken. Vilket för mig känns ju inte roligt eller troligt att jag ens skulle bli beviljad. Men jag ska försöka på alla sätt möjliga.

När jag loggar in på sidor med jobbannonser och börjar öppna dem så kommer jag till annons fyra eller fem stycken sen slår ångest till och säger: Det här är ju ingen idé jag kommer ju i alla fall inte att ha en chans att få jobbet. Så jag stänger ner alla annonser utan att öppna mitt CV för att göra om det. Varför ska det vara så jävla svårt att göra något åt dessa saker?

-We really should stop this fighting, otherwise we'll miss the fireworks!
-There won't *be* any fireworks!
-And here... we... go!

Jag håller på att läsa den underbara boken ”Riddarna runt det runda bordet – En bok om att hitta hem” skriven av Erik Holmdahl, Nina Knutsson och Amelie Rotter-Schirren. Boken handlar om Svenska kyrkans unga Camelots 20-åriga historia. Den är varmt skriven med både en massa skratt en del tårar och 150% kärlek.

Jag känner själv igen mig i mycket av det som sägs i boken. Själv är jag en del av Camelots historia och finns även med i boken. Den väcker så mycket fantastiska minnen till liv. Minns verkligen alla små detaljer när jag läser om andras känslor och entréer in i Camelot. Kommer ihåg hur jag vann första priset i en tävling på stiftsdagen 1995 i Västeråsstift, den hölls i Rudbecksskolans ljushall. Jag var där för att tala om rollspel mitt under den brinnande debatten om medias hat mot rollspel.

Det var mitt bananskal in i Camelot. Det finns så många underbara liknande berättelser i boken. Ju mer jag läser den ju mer saknar jag människorna, stämningen och Finnåker. Har inte haft möjlighet att åka på över två år på grund av på tok för dålig ekonomi.

Ju mer jag tänker på min ekonomiska situation så får jag mer och mer ångest. Camelot har alltid varit min oas i tillvaron dit jag har kunnat åka för att få slappna av och bara njuta och inte tänka på vardagen. Min ekonomi har varit extremt ansträngd under hösten på grund av två flyttar och kostnaden för utbildningen jag går. Just nu har jag väl ca 50-60kr som ska räcka fram tills den 25 december. Vilket det kommer att göra. Men det blir inga extra vaganter som julskinka och vörtbröd eller praliner eller dylikt. Till råga på allt så har jag skulder i form av den veckas dubbla hyra det blev när vi flyttade in i nya lägenheten och lite andra småsaker.

Jag mår så dåligt av att inte ha pengar att kunna unna mig småsaker. Sen så gnager ångesten hårt i mig för att jag behöver hitta pengar till min sista termin på utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska finansiera den terminen. Måste hitta ett jobb. Men jag vet inte om det räcker. Jag ska även söka förlängning hos CSN. Men med tanke på hur restriktiva de har blivit numera så räknar jag inte med att få det uppskovet.

Vi har i och för sig valt att vi inte ska ge några julklappar till varandra inom familjen. Men det betyder ju inte att jag inte vill ge bort julklappar. Jag har tyvärr inte råd att ge bort några även om jag verkligen vill.

All kärlek åt er mina underbara vänner. Ni är mer saknade än ni någonsin kan ana.

-Jag har inte problem, jag är psykolog.