Jag är nu gladare än jag har varit på länge. Problemen från förra inlägget kvarstår tyvärr. Men jag har blivit bättre vän med en bekant. Hen gör mig glad och har verkligen lyft mig. Antagligen mer än hen förstår. Just nu känner jag mig varm, mysig och avslappnad.

Jag mår bättre än på ett tag vilket är skönt. Längtar tills vi kan umgås igen. En god middag och en bra film eller kanske ett bra spel eller två eller sju.

-Now, now. I know how you feel. But you must remember, Mowgli. Greater love hath no one than he who lays down his life for his friend.

Jag har insett att jag nog har förlorat en vän. Det var nog egentligen ganska länge sen jag förlorade hen som vän. Det känns jobbigt då vi var nära förut, men hen har slutat höra av sig och jag får en känsla av att hen inte har någon lust längre. Det känns tungt, men alla utvecklas väl på olika sätt och åt olika håll.

Har också kraftiga funderingar på om jag har tappat min pojkvän också. Har inte hört något ifrån honom på väldigt länge. Får generellt bara korta svar av honom när jag kontaktat honom.

Livet känns tungt just nu. Jag behöver också börja skicka ut jobbansökningar för att ha en chans på sommarjobb och helgjobb. Men jag får en massa ångest när jag sätter mig med det.

-Let's be friends.
-Best friends.

Jag får en massa ångest och mår dåligt av att jag inte kan vara med och göra roliga saker. Jag har inga pengar. Det verkar ha blivit något av ett konstant problem. Det är inte så att jag inte har koll på min ekonomi. Det är bara så att jag inte får in så mycket pengar och jag har stora utgifter jag inte kommer undan.

Det är inte det att jag inte klarar mig. Jag klarar mig alltid och jag överlever. Men jag får ångest och mår dåligt när jag läser om mina vänner uppdateringar, bilder och videos från prolog och liknande coola saker jag vill närvara på. Egentligen borde jag vara lycklig för de som är där, vilket jag är missförstå mig rätt, men jag känner bara att jag får ångest. Jag sitter hemma och deppar ner mig över saker jag egentligen inte kan göra något åt, jag kommer känna precis samma sak under påskhelgen när jag missar camelotlägret för femte gången på raken.

Camelot har alltid varit en flytväst och livlina som har hållit mig flytande under de perioder då jag har mått dåligt, det har alltid varit min livräddare. Jag saknar så mycket alla människor och Finnåker. Varför ska allting alltid kretsa runt en massa pengar för? Hade jag haft ett jobb hade det inte varit ett problem då hade jag kunnat åka på prolog och på camelotlägrena och allting, men...

Jag bör sätta mig och skicka ut mitt cv och söka en massa jobb. Men jag får ångest över bara tanken på att göra det. Det hela känns verkligen som en elak flashback till när jag mådde riktigt dåligt och gick på soc. Egentligen bör det vara något som ger mig hopp. Men det gör verkligen motsattsen.

Sen så ligger det väldigt mycket och gnager i bakhuvudet att jag inte vet hur jag ska finansiera min sista termin på utbildningen samt till viss del att jag inte vet hur jag ska klara sommaren heller.

-You've been digging, Luke, and if you keep digging, you'll be digging your own grave.