Jag får en massa ångest och mår dåligt av att jag inte kan vara med och göra roliga saker. Jag har inga pengar. Det verkar ha blivit något av ett konstant problem. Det är inte så att jag inte har koll på min ekonomi. Det är bara så att jag inte får in så mycket pengar och jag har stora utgifter jag inte kommer undan.

Det är inte det att jag inte klarar mig. Jag klarar mig alltid och jag överlever. Men jag får ångest och mår dåligt när jag läser om mina vänner uppdateringar, bilder och videos från prolog och liknande coola saker jag vill närvara på. Egentligen borde jag vara lycklig för de som är där, vilket jag är missförstå mig rätt, men jag känner bara att jag får ångest. Jag sitter hemma och deppar ner mig över saker jag egentligen inte kan göra något åt, jag kommer känna precis samma sak under påskhelgen när jag missar camelotlägret för femte gången på raken.

Camelot har alltid varit en flytväst och livlina som har hållit mig flytande under de perioder då jag har mått dåligt, det har alltid varit min livräddare. Jag saknar så mycket alla människor och Finnåker. Varför ska allting alltid kretsa runt en massa pengar för? Hade jag haft ett jobb hade det inte varit ett problem då hade jag kunnat åka på prolog och på camelotlägrena och allting, men...

Jag bör sätta mig och skicka ut mitt cv och söka en massa jobb. Men jag får ångest över bara tanken på att göra det. Det hela känns verkligen som en elak flashback till när jag mådde riktigt dåligt och gick på soc. Egentligen bör det vara något som ger mig hopp. Men det gör verkligen motsattsen.

Sen så ligger det väldigt mycket och gnager i bakhuvudet att jag inte vet hur jag ska finansiera min sista termin på utbildningen samt till viss del att jag inte vet hur jag ska klara sommaren heller.

-You've been digging, Luke, and if you keep digging, you'll be digging your own grave.

Starten på året kändes riktigt bra. Men ju längre in på året det går desto mer nerför går det. Jag hoppas inte det bara är dåliga saker utan att jag känner att det är värre än det verkligen är. Just nu påverkar nog att jag ligger hemma förkyld, med feber och hostandes en hel del i min dipp.

Jag våndas inför kontakten jag måste ta med csn. Samt att jag måste söka en massa jobb. Jag är i alla fall glad att jag har trevliga och bra vänner som hjälper mig medmitt cv och personliga brev.

-It is better to burn out than to fade away

Varför ska ekonomi vara ett så ångestladdat ämne för? Jag kan inte svara på frågan. Nu har jag kass ekonomi igen. Jag vet fortfarande inte hur jag ska klara våren nästa år. Hade ju glömt att räkna på det faktum att även om jag får ett sommarjobb så är det inte säkert att jag får råd att plugga då jag får ju mindre pengar från CSN om jag tjänar för mycket. Och jag börjar få mindre från csn om jag tjänar över 50.000kr på ett halvår och jag behöver ca 60.000kr för att klara våren det är alltså exklusive det jag ska leva på under sommaren också. Så jag vet verkligen inte hur jag ska klara mig.

Idag fick jag avböja en av de saker jag har sett fram emot mest i år. Att åka på lajvet ”Just a little lovin” (JALL). För att jag inte har råd att betala nu och det känns inte skäligt att jag lånar pengar till det heller. Jag kan bara hoppas för allt i världen att det sätts upp nästa sommar också. Samt att jag har en möjlighet att åka då med. Sen har jag heller inte råd att åka på påskens Camelot läger trots att jag är med och arrangerar lajvet.

Jag har i alla fall haft en riktigt bra helg med min ena älskling. Vi var i Stockholm och gick på lite museum och umgicks sen följde hon med hem och åkte härifrån idag. Saknar henne massor. Vi kommer antagligen inte ha en chans att ses förrän till sommaren.

This part of my life... this part right here? This part is called "being stupid."

Jag hittade min gamla dagbok från när jag var på Irland våren 1999. Blev glatt överraskad när jag fann den här dikten.

Kärlek

Kärlek är det finaste som finns. Men varför är det så svårt?

Varför tvingas man välja mellan två vackra underbara kvinnor?

Varför ska men välja?

Måste man välja?

När ska man välja, om man måste välja?

Kärlek gör ont. Varför?

Varför måste man gråta över kärlek?

Varför?

Kärlek är vackert. Men måste det göra ont?

Varför är kärlek så underbart och varför är det så svårt och jobbigt?

Kärlek

-Emil 1999

Fascinerande att jag hade polytankar redan då utan att inse det.

Jag har inte gått igenom hela dagboken än. Ska bli intressant att läsa igenom den och se vad som hände med mig då.

-Resolution

#1: Uggg - will obviously lose 20 lbs.

#2: Always put last night's panties in the laundry basket. Equally important: will find nice sensible boyfriend and stop forming romantic attachments to any of the following: alcoholics, workaholics, sexaholics, commitment-phobics, peeping toms, megalomaniacs, emotional fuckwits, or perverts. Will especially stop fantasizing about a particular person who embodies all these things.

Året började lågt och gick nedåt. I februari var jag på besök i Uppsala för att träffa en massa vänner. Där de två fantastiska vännerna L och L peppade mig och muntrade upp mig. Tack vare dem så fick jag modet till att söka till utbildningen för att bli fritidsledare.

Dock fick jag rätt snart reda på att jag saknade poäng från tidigare för att kunna få csn. Det visade sig att jag saknade 0,5 poäng vilket känns otroligt löjligt då det motsvarar 1/3 veckas studier.

För att lösa det här så försökte jag först få csn att ändra beslutet men de vägrade. Jag började leta efter sommarkurser och lyckades komma in på en 3 poängs kurs i grundläggande tankar bakom programmering. Jag lyckades göra och klara av kursen på en dag. :D

Nu var det bara boende som saknades. Vilket löste sig med student korridor i tre månader därefter blev det kollektiv.

Under sommaren lyckades jag träffa en massa nya trevliga vänner samt en till partner.

Jag flyttade och började plugga. Vilket var underbart. Dock kändes fortfarande ekonomin som ett problem i längden. Som ni kan läsa om i annat inlägg.

Dock mådde jag allmänt bra. Ända fram till december då ekonomin kollapsade. Jag klarade mig men kunde inte unna mig något extra alls. Det såg inte ut som att det skulle bli några julklappar till nån.

Fick lite pengar fredagen före julafton och beräknade att jag hade råd med lite julklappar och även nåt till mig själv. Sen reste jag till Visby och firade jul. Allt kändes mycket bättre än jul har gjort på några år.

Sen fick jag en chock den 28/12 över att jag låg 182kr back på kontot. Förra gången jag kollade på kontot hade jag 600kr och visste att jag behövde snåla. Men på grund av nordeas sugiga system har legat nere så kom en massa kortdragningar sent och jag gick back. Kul sätt att avsluta året på.

Så just nu är det riktigt illa. Får sån jävla ångest över ekonomin. Jag hatar att inte kunna ens köpa en förpackning juice eller dylikt. Framför allt när det inte är två dagar till nästa pengar kommer, utan först den 7/1-13.

-There's gotta be a catch.

Varför är det så svårt att ta tag i saker? Jag vet att jag behöver fixa att jobb så att jag får in pengar och kan studera sista terminen av mina studier. Eller jag behöver i alla fall pengarna till att kunna studera min sista termin. Vilket är från ca mitten på december nästa år tills det att skolan är slut så det blir ca sex månader och realistiskt vore att räkna på samma inkomst jag har idag då det brukar gå på ett ut. Vilket är ca 9.000kr/månad, vilket blir ca 54.000kr Jag vet att det låter mycket med 9.000kr/månad, men det är inklusive de kostnader det är för skolan samt busskort på 840kr/månad och sen allmänt levande.

Jag vet i nuläget inte riktigt hur jag ska få råd eller möjlighet till att få ihop pengarna på 1.5 år. Jag hoppas att jag kan få tag i ett jobb framför allt över sommaren. Jag var hos kuratorn på skolan och hen hade tre tips för hur jag skulle ordna med pengarna och det ena var skaffa ett jobb, nästa var att kontakta CSN och be om uppskov, vilket jag hoppas att jag kan få. Det tredje alternativet vore att ta ett lån på banken. Vilket för mig känns ju inte roligt eller troligt att jag ens skulle bli beviljad. Men jag ska försöka på alla sätt möjliga.

När jag loggar in på sidor med jobbannonser och börjar öppna dem så kommer jag till annons fyra eller fem stycken sen slår ångest till och säger: Det här är ju ingen idé jag kommer ju i alla fall inte att ha en chans att få jobbet. Så jag stänger ner alla annonser utan att öppna mitt CV för att göra om det. Varför ska det vara så jävla svårt att göra något åt dessa saker?

-We really should stop this fighting, otherwise we'll miss the fireworks!
-There won't *be* any fireworks!
-And here... we... go!

Jag håller på att läsa den underbara boken ”Riddarna runt det runda bordet – En bok om att hitta hem” skriven av Erik Holmdahl, Nina Knutsson och Amelie Rotter-Schirren. Boken handlar om Svenska kyrkans unga Camelots 20-åriga historia. Den är varmt skriven med både en massa skratt en del tårar och 150% kärlek.

Jag känner själv igen mig i mycket av det som sägs i boken. Själv är jag en del av Camelots historia och finns även med i boken. Den väcker så mycket fantastiska minnen till liv. Minns verkligen alla små detaljer när jag läser om andras känslor och entréer in i Camelot. Kommer ihåg hur jag vann första priset i en tävling på stiftsdagen 1995 i Västeråsstift, den hölls i Rudbecksskolans ljushall. Jag var där för att tala om rollspel mitt under den brinnande debatten om medias hat mot rollspel.

Det var mitt bananskal in i Camelot. Det finns så många underbara liknande berättelser i boken. Ju mer jag läser den ju mer saknar jag människorna, stämningen och Finnåker. Har inte haft möjlighet att åka på över två år på grund av på tok för dålig ekonomi.

Ju mer jag tänker på min ekonomiska situation så får jag mer och mer ångest. Camelot har alltid varit min oas i tillvaron dit jag har kunnat åka för att få slappna av och bara njuta och inte tänka på vardagen. Min ekonomi har varit extremt ansträngd under hösten på grund av två flyttar och kostnaden för utbildningen jag går. Just nu har jag väl ca 50-60kr som ska räcka fram tills den 25 december. Vilket det kommer att göra. Men det blir inga extra vaganter som julskinka och vörtbröd eller praliner eller dylikt. Till råga på allt så har jag skulder i form av den veckas dubbla hyra det blev när vi flyttade in i nya lägenheten och lite andra småsaker.

Jag mår så dåligt av att inte ha pengar att kunna unna mig småsaker. Sen så gnager ångesten hårt i mig för att jag behöver hitta pengar till min sista termin på utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska finansiera den terminen. Måste hitta ett jobb. Men jag vet inte om det räcker. Jag ska även söka förlängning hos CSN. Men med tanke på hur restriktiva de har blivit numera så räknar jag inte med att få det uppskovet.

Vi har i och för sig valt att vi inte ska ge några julklappar till varandra inom familjen. Men det betyder ju inte att jag inte vill ge bort julklappar. Jag har tyvärr inte råd att ge bort några även om jag verkligen vill.

All kärlek åt er mina underbara vänner. Ni är mer saknade än ni någonsin kan ana.

-Jag har inte problem, jag är psykolog.

Igen blir jag ledsen när jag läser om mina goda vänners underbara helg. Detta absolut inte för att jag missunnar dem det. Utan för att jag själv inte hade ekonomin att vara med. Känns så otroligt jobbigt att bli nedstämd över något som bara är positivt. Varför kan jag bara inte vara glad för dem? Varför måste jag känna mig så väldigt nedstämd också?

Jag skulle egentligen ha tagit mig iväg till Sabbatlajvet ikväll. Men jag kände mig helt enkelt nere, så jag orkade inte ta mig iväg. Det känns så tråkigt när en inte mår bra. Jag har flera vänner som råkar för liknande situationer där de inte orkar iväg för att de är nere.

-It was right then that I started thinking about Thomas Jefferson on the Declaration of Independence and the part about our right to life, liberty, and the pursuit of happiness. And I remember thinking how did he know to put the pursuit part in there? That maybe happiness is something that we can only pursue and maybe we can actually never have it. No matter what. How did he know that?