Jag kan inte ens komma mig for att skriva någonting. Vilket känns ganska paradoxalt då jag nu sitter och srkiver. Jag känner att jag skulle vilja skriva av mig, men vet inte riktigt vad jag vill få fram. Jg vill prata med någon bara för att få reflektera över mina känslor. Psykologen jag besökte tyckte inte att hon kunde hjälpa mig, detta trots att vi knappt hade kommit in på mina problem efter 45 minuters session.

Jag har en del jag kan prata med men de bor så långt borta så att jag inte kan prata med dem öga mot öga, jag kan prata med dem via telefon men det är inte det jag behöver. Det skulle säkert hjälpa att få prata ut men jag vet inte om det fungerar att bara ta det över telefon just nu även om det hjälper en del just nu.

Min känslor återvänder hela tiden till känslan av att jag inte kan någonting, har ingen utbildning och ett splittrat hjärta. Detta gör att jag känner mig värdelös, jag vet att inte är det eller snarare så vet min hjärna det rent logiskt att jag inte är värdelös, men mitt hjärta håller inte med. En man på över 30 år som inte ens kan få ett fast jobb eller ett jobb som är varar längre än två månader. Det känns patetiskt, jag vill ha ett jobb. Ska ta tag i jobbsökandet på måndag, jag vet dock inte vad jag ska söka för jobb som jag inte redan har sökt eller hur stor effekt det kommer att göra innan sommaren är slut.

Jag ska förresten vara volontär på Stockholm Pride nu i slutet på juli, det ser jag väldigt mycket fram emot. Jag har aldrig haft möjligheten att besöka priden tidigare, men nu känns det verkligen som rätt tid i mitt liv att delta i år. Jag tror att jag behöver det.

-It's dangerous to trust.

It's dangerous to love.

Isn't that so Suzie?